Regissören Baz Luhrmann (“Moulin Rouge”, “Romeo + Julia”) är för subtiliteten vad Kay Pollack är för ödmjukheten. Personligen har jag inget emot det – jag kan uppskatta det storslagna. På samma sätt som N.W.A:s “Straight Outta Compton” är en av mina absoluta favoritskivor kan jag älska filmer som är så svulstiga att de inte har den minsta beröringspunkt med mitt eget ganska urvattnade liv. När man flyr verkligheten är det ju mycket lättare att göra det till påkostade Hollywood-dramer än till diskbänksrealistiska relationsberättelser.

“Australia” är precis en sådan film. Nicole Kidman spelar Lady Sarah Ashley, en frigid brittisk överklasslady med viktorianskt sammanbitna läppar, som anländer till sin makes ranch i norra Australien. Det visar sig att maken har blivit mördad, och att Ashley måste ta till alla medel för att hindra boskapsmagnaten King Carney från att få monopol på landets köttindustri.

De kommande tre [sic] timmarna bjuder på ingredienser som svepande landskapsbilder, krig, kärlek, skenande boskapshjordar, infödingsporr samt en svettig Hugh Jackman med ordet “könsroll” tatuerat i pannan. Stundtals är det mycket underhållande, och inte bara för att man kan roa sig med att korrekt gissa nästa dramaturgiska vändning. Luhrmann kan sitt Hollywood, och som en parafras på klassiskt amerikanskt filmskapande är “Australia” utmärkt. Som fristående film är den dock mindre hållbar. Manuset är irrationellt och utdraget, och karaktärerna saknar både djup och personlighet. Det blir platt, förutsägbart och ganska oengagerande.

Nog för att samma klyschor som “Australia” tillämpar används i klassiker som “Afrikas drottning” och “Casablanca”. Men de är å sin sida inte tre timmar långa.