Två pojkar lever någonstans på den ryska landsbygden. De gör det som pojkar i 13-14 årsåldern brukar göra. Leker, slåss och hittar på olika hyss. En dag när de kommer hem till sin mamma är där en man. Deras mamma säger att det är pappa. En pappa som de inte minns, han har nämligen varit borta från sin familj de senaste tolv åren.

Tillsammans med den återfunne fadern ska de upptäcka världen. Han tar dem med på en resa som fortsätter längre och längre bort från civilisationen. Först med bil, sedan med båt och slutligen till fots. Under resan börjar den yngste sonen Ivan tvivla på sin pappa. Är han egentligen den han säger sig vara, och vad är syftet med resan? Varför vill han ha sina söner med? Han blir allt mer trotsig, och vägrar att säga pappa när han ber honom göra det. Den äldre sonen Andrey gör istället allt som pappa ber honom om, för han vill verkligen ha en far att älska och respektera.

Båda bröderna börjar snart misstänka att deras pappa bär på många både otäcka och brutala hemligheter. Men även om pappa inte är den de väntat sig, är han ändå den enda far de någonsin kommer att få. Dagarna med honom härdar både Ivan och Andrey. De får upptäcka saker om sig själva, och kanske framförallt lära sig varandras olikheter. Något som drar dem allt mer isär.

Återkomsten är en mycket välgjord film, såväl skådespeleriet som regi och foto är i toppklass. Berättelsen om familjebanden berör på djupet, och visar att stor film kan göras med väldigt enkla medel. Så länge det finns något att berätta behövs inte påkostade specialeffekter. En enda oväntad kamerarörelse kan säga så mycket. Jag tror att du kan se den här filmen och gå från biografen helt oberörd, men med känslan att du just sett en mycket bra film. Eller så kan du gå ut ur salongen och fundera på vad Återkomsten egentligen handlade om; för den som vill finns det en hel del att tolka in i denna berättelse.