Som så många filmer tidigare handlar “Arthur” om den rika mannen som möter en snygg, härlig (fattig) tjej och blir förälskad. Men den här gången är vår hjälte inte helt picture perfect utan ett barn i en 30-årig kropp, alkoholist och har ingen respekt för varken pengar, medmänniskor eller sin älskade gamla nanny som spelas med återhållsamhet av Helen Mirren.

Men enligt filmens devis har han den brittiska charmen och det där genuina inre som gör att alla vill ta hand om honom – vilket gör att han kommer undan med i princip vad som helst. Till exempel med att köra en batmobil in under statyn Wall Street Bull på Manhattan och det enda som händer är att poliserna skrattar lite bekymrat över hans upptåg. Med tillräckligt mycket pengar kan han köpa sig fri och således inte lära sig varken konsekvenser eller begränsningar. Tills dagen då hotet om att pengaflödet kommer att strypas tvingar honom att ändra sig.

Skådespeleri handlar om att vara ärlig i påhittade situationer, eller enligt Stanislavskij och hans metod så ska skådespelet komma inifrån. När skådespelaren ska förmedla en känsla ska han inte bara spela känslan. Han ska ta fram den ur sig själv, ur sitt eget känslominne som är skapat utifrån erfarenheter.

Med detta i minne skulle man kunna tro att den brittiska sexmissbrukaren tillika nyktra alkoholisten Russel Brand vore perfekt i rollen som huvudpersonen Arthur. Om man ska tro allt som skrivs om honom, har hann gått igenom ungefär det som filmens protagonist går igenom. Således borde han kunna gestalta tomhet och alkoholism på ett bra och kanske framför allt trovärdigt sätt.

Det stämmer inte. Brand är ingen stor skådespelare, kanske inte skådespelare överhuvudtaget, eller i alla fall ingen bra sådan. Det är synd för hela den här filmen hänger på hans axlar och han tröttar verkligen ut mig, han är varken rolig, charmig eller trovärdig.

Resterande ensemble består av en perfekt Jennifer Garner, tänk er rollen i Juno, fast med en mörk twist, och den någorlunda nyupptäckta Greta Gerwig som stjäl showen bredvid Brand genom sin girl next door-uppsyn och charmiga karaktär.

Trots att slutet är väl enkelt så skulle “Arthur” utan Russel Brand vara en trevlig söndagsfilm, förutsägbar som alla romcom, men dess stora budget för rekvisita och scenografi bidrar till en väldigt trevlig inramning.