Ungdomen är skit. I verkligheten och på film. En sanning som cementerats av åtskilliga regissörer, från en mängd olika länder. Det är alltså en universell sanning ... Visst finns det undantag, men de är få och i ärlighetens namn rätt tråkiga. Rättelse: lyckliga filmer är i regel rätt tråkiga. Men så är det ju också så, att “lycka” står för ett problemfritt tillstånd och vem går egentligen igång på det?

I Lisa Aschans långfilmsdebut “Apflickorna” står de båda ungdomarna Emma och Cassandra i centrum. Emma är mer introvert än Cassandra som tycks njuta av att ha ett socialt övertag. Men skenet kan ibland bedra. “Apflickorna” utnyttjar denna klyscha och spelar mot publikens förväntningar. Liksom de båda huvudkaraktärerna spelar ett spel mot varandra. Både i voltige-rinken och utanför. Ett spel som till en början känns lekfullt och snällt men som snart utvecklas till en grym och beräknande uppvisning i “herren på täppan.”

Även bifigurerna spelar spel i “Apflickorna”. Emmas lillasyster Sara tvingas konfrontera vuxenvärlden i ett antal mörka möten. Pappan är närvarande men ändå frånvarande. Sara tränar simning och blir kär i barnvakten. Hon beundrar sin storasyster och systerns beteende smittar av sig. Ett perfekt exempel på hur både arv och miljö påverkar. Det är både starkt och rörande. Vad jag däremot saknar är humorn och den “punkighet” som fanns i bland annat “Fucking Åmål”. Det glimtar till ibland men annars är “Apflickorna” en mörk film om att finna sig själv, komma till insikt om att världen är grym och att den starka överlever.

Slutligen en eloge till TriArt Film och deras smarta “less is more” attityd vid lanseringen av “Aplickorna”. Förutom att postern är exceptionellt snygg så pryds den enbart av ett Robert DeNiro-citat. Så säljer man en film!