Sångtävlingen American Dreamz går overkligt bra på de amerikanska TV-kanalerna, och programledaren Martin Tweed (Hugh Grant) står inför ännu en säsong. Värre är det för den något bortkomne presidenten (Dennis Quiad), vars popularitetssiffror dalat ordentligt på sistone.

Presidentens pr-ansvarige får då den lysande idén att låta honom vara gästdomare i den stora finalen av American Dreamz för att få upp det folkliga stödet. Men vad ingen har en susning om (knappt han själv) är att en av finalisterna är en taliban-medlem, med order om att spränga sig själv och presidenten till döds under finalen.

Vilket menlöst spektakel det här är. Hugh Grant är för mig lika intetsägande som vanligt, och det räcker inte med att säga att det är en usel Hugh Grant-film. Det här är nämligen uruselt. Inga minnesvärda scener alls finns det, och skämten är så plumpa och krystade att de gör regissörens tidigare American Pie-filmer till komiska mästerverk. Något har gått fel här, och det blir aldrig något riktigt bra flyt i filmen. Den tunna historien verkar vara skriven av ett par fjortisar som älskar American Idol och skickat in det på skoj till Hollywood som nappat på idén. Referenserna till det amerikanska samhället av idag är tydliga och både presidenten, Irak-kriget och talibanerna förlöjligas en hel del.

Då det handlar om en sångtävling hade jag nästan hoppats på att det skulle bli lite grymheter från domarnas sida på samma sätt som när American Idol-deltagarna sågas. Ett sånt inslag finns med, men det är över på två minuter. Hugh Grant slänger ur sig en del bitska grejer och plötsligt är det sedan bara två finalister kvar. Och inte helt oväntat är det just bimbon och talibanen som hela filmen handlat om fram till dess. Förstörde jag spänningen för er nu?

Ett par pinsamma sångnummer är allt vi får se av själva tävlingen i sig. Resten går ut på att pr-folk ska få tjejen och presidenten att bli poppis hos folket och att talibanen flyttar från Afghanistan till USA för att bo med sina kusiner och hänga på köpcentret. Sångtävlingens TV-team dokumenterar allt och försöker skapa så bra TV som möjligt. Hade nu bara filmskaparna haft samma ambition och försökt skapa en så bra film som möjligt så hade de slopat hela konceptet och lagt pengarna på något annat.