Jag lider med 11-åriga Tommaso – han har en storasyster som retas ideligen och en pappa som föraktar honom för att han vill spela fotboll istället för att träna simning. Eftersom Tommaso är en lugn och fridfull pojke får han även höra att han är en mes. Som om det inte vore nog har mamma lämnat familjen och har inte hörts av på flera år. Tommaso har dock en fristad där han kan göra som han vill. Ett hemligt ställe högt uppe på ett tak, där han gärna utmanar ödet och balanserar långt ute på kanten.

Detta skulle kunna vara en nattsvart film rakt igenom, men regissören Kim Rossi Stuart (som även spelar pappan Renato) lyckas ge filmen både värme och humor och skådespelarinsatserna är underbara. Tommaso spelas av Alessandro Morace och hans blickar och ansiktsuttryck säger mer än tusen ord.

Filmen handlar om vardagliga företeelser, men det finns tydliga spår att familjen är märkt av att mamman lämnat dem. Pappa pratar ibland med barnen som om de vore vuxna, de får helt enkelt ta över mammans plats emellanåt.

En dag står mamma Stefania i porten. Hon är sliten, gråter och ber om förlåtelse och lovar att hon ska stanna för alltid. Skådespeleriet i den här scenen är verkligen mästerligt, barnen blir både förvirrade, glada, ledsna och oroliga. Pappa får ett vredesutbrott utan dess like där barnen minsann får veta att deras mamma varit tillsammans med andra män istället för att vara hos dem. Mamman får dock en chans till, varför hon får det kan inte ens pappan själv förstå, men han säger att han kanske vill se hur hennes hjärna fungerar…

Det nya familjelivet börjar, pappa harvar på med nystartad egen firma och mamma gör väl så gott hon kan, men hon är rastlös. Tommaso tar ett stort ansvar och vakar ständigt över henne och håller samtidigt koll på hur pappa mår.

Till slut händer det oundvikliga, mamma försvinner igen och familjen kraschar. Tommaso försöker hålla rutinerna vid liv och fortsätter gå till skolan och simträningen. Trots att pappa mest skäller på honom och kallar honom odugling är Tommaso mycket bekymrad över hur pappan mår. Det knyter sig i magen på mig när jag ser allt det ansvar som den unge Tommaso bär på sina axlar. Det är med stort mod han tacklar det ansvaret.

Jag tycker mycket om den här filmen och rekommenderar varmt ett biobesök.