I filmen, som utspelar sig på 1950-talet, gör Sean Penn rollen som sydstatspolitikern Willie Stark. Stark kommer från enkla förhållanden och vill göra någonting för folket. Med tiden blir han senator, men börjar också använda sig av allt mer tveksamma metoder och blir lika korrumperad som sina motståndare. Han lever efter mottot: det man inte vet, mår man inte dåligt av. Starks komplicerade vänskap med Jack Burden är filmens kärna. Burden, som spelas av en Jude Law i toppform, är en journalist från en fin familj och det är genom hans ögon och öron vi får följa Willie Stark. De är två motsatser som fascineras av och behöver varandra. I birollerna ser vi bland andra Kate Winslet, Patricia Clarkson, Anthony Hopkins och James Gandolfini.

Och denna utmärkta skådespelarensemble gör ingenting fel, skådespeleriet håller tvärtom hög klass, snarare är det manuset och regissören det är fel på. Det är ingen tvekan om att det är en intressant historia som ska berättas, men historien som berättas känns inte särskilt unik. Dessutom fungerar onödigt många scener som transportsträckor, dialogen håller inte riktigt heller och den är lite för lång. När Sean Penn håller sitt brandtal, får applåder och musiken höjs, då är det meningen att man ska få rysningar i hela kroppen, men jag vill bara sjunka genom jorden. Förutom att vi har sett den här scenen så många gånger tidigare, saknar den verkligen något, den där gnistan och det är tyvärr något som gäller för hela filmen.

Visst handlar det en del om politik, men kanske mer om människorna bakom politiken. Eller den vill i alla fall göra det, men filmen lyckas inte engagera mig i karaktärernas historier, vilket inte är så konstigt när den bara skrapar lite på ytan. Regissören borde lagt lite mer krut på relationen mellan Stark och Burden och synliggöra filmens röda tråd, att ingen människa bara är god eller ond.

Alla kungens män, som är baserad på en roman av Robert Penn Warren, har faktiskt redan filmatiserats en gång, 1949. Den filmatiseringen vann en Oscar för bästa film, det lär inte denna göra. Regissören Steven Zaillian, som också är filmens manusförfattare, är kanske mest känd för att tidigare skrivit manus till bland annat Uppvaknanden och Schindler¥s list och det är kanske något han borde fortsatt med. Filmen är inte allt igenom dålig, skådespeleriet är som sagt mycket bra och den är snyggt filmad. Det är en helt ok film, men jag hade förväntat mig mer.