Två systrar som varit på mentalsjukhus återvänder hem och välkomnas inställsamt av sin styvmamma. Det är framför allt mellan dessa tre personer som historien kommer att utspela sig, trots att det också finns en pappa med, men han är märkligt passiv och pratar mest i telefon.

Su-mi, den äldre systern intar en trotsig attityd, medan den yngre systern, Su-yeon, är livrädd för styvmamman. Den kyliga stämning som hänger tung i luften under dagen är ingenting mot vad som väntar under natten. Inte nog med att styvmamman verkar vara något labil, det finns ett spöke i huset också. Men huset ruvar på fler hemligheter än så. Det är något de inte pratar om, något som kanske har behov av att komma fram.

Systrarna känner sin döda mammas närvaro och Su-mi mår allt sämre. De som väntar sig en ny The Ring eller The Grudge kommer kanske att bli besvikna, även om gestalter med långt svart hår och läskiga hus förekommer också i denna film. Men den har så mycket mer. Kim Jee-woon tar tid på sig att bygga upp denna historia och gör det mycket bra. Långsamt kommer vi närmare karaktärerna och den fruktansvärda sanningen. Eller gör vi verkligen det?

I slutändan undrar man vad som är dröm och vad som är verklighet, vem som egentligen är spöket och vems perspektiv vi följt. Det här är en skräckfilm som tvingar en att använda sina grå hjärnceller däruppe, när filmen tar oväntade vändningar flera gånger. Men det gör man så gärna, för det här är en av de bästa skräckfilmerna på länge. Kim Jee-woon blandar effektivt klassiska skräckfilmseffekter med djupare teman och historiens mångtydighet fascinerar.

The Ring och The Grudge kan slänga sig i väggen. Drömmar, flashbacks och olika perspektiv blandas här skickligt samman i en kusligt bra psykologisk skräckfilm. Lägg till ett fantastiskt vackert foto, vilket gör den ännu mer skrämmande. En film att minnas länge och som tåls att se om.