Här möter vi Sun-Woo som ansvarar för restaurangen på ett av Seouls flottaste hotell. Efter att ha arbetat på restaurangen i flera år och visat sig vara en lojal och effektiv problemlösare har han blivit en av chefen Kangs närmsta män. Kang styr sin organisation med äkta maffiametoder, och alla som bryter mot hans regler får ångra sig rejält. Hans enda akilleshäl är kärleken till den unga Hee-Soo. Men han misstänker att hon träffar någon annan och när han reser bort i affärer ber han Sun-Woo bevaka varje steg hans älskade tar. Visar det sig att hon har en älskare ska han döda dem båda. Det dröjer inte länge innan Sun-Woo ser Hee-Soo med en annan man, men någonting har förändrats i Sun-Woo och han tar ett beslut som kommer att få hemska följder.

Som Sun-Woo ser vi en av Sydkoreas populäraste skådespelare, Lee Byung-Hun. Han gör sig väldigt bra i huvudrollen som den stenhårda problemlösaren som drabbas av känslor han inte visste att han hade – en plötslig insikt om vad han saknar i sitt liv. Lee Byung-Hun lyckas med att gestalta båda dessa sidor, växlar mellan de olika ansiktena liksom filmen växlar mellan brutala fightingscener med häftig musik och lugnare partier. Ett grymt hämndbegär möter vacker poesi. Det är förtjusande och rått på samma gång, men saknar också något i jämförelse med A tale of two sisters och Old Boy. Det saknas något i manuset, en riktigt äkta och fascinerande historia. Jag säger inte att det här manuset är dåligt, det är tvärtom bra, men når inte upp till tidigare nämnda filmer. Det är lite mer yta i den här filmen, lite färre bottnar. Men A bittersweet life är fortfarande på en helt annan nivå än många filmer som görs idag.

Båda de andra filmerna innehåller ett antal överraskande vändningar som tillför historien något. Den här innehåller en som kommer väldigt sent och som gjorde mig lite besviken. A tale of two sisters och Old Boy stannade kvar länge på näthinnan, den här bleknar tyvärr lite snabbare. Samtidigt är det en smått lysande kombination av ingredienser. Livet är ibland grymt, men ofta våldsamt vackert. Som en dröm, för häftig för att vara sann. Den är inte helt klockren, men jag njöt varenda sekund av denna film, och det är det som räknas.