De är 9 stycken. 9 är vad som är kvar av hela mänskligheten. 9 bitar av den människa som ödelade alltihop reikarnerade i bokstora trasdockor. Shane Acker nominerades 2005 till en Oscar för sin kortfilm “9”, som nu alltså omarbetats till en långfilm.

I grund och botten är det en film, som vilken annan, där huvudkaraktären vaknar upp i en söndertrasad framtid utan att veta var han befinner sig. Denne vidgar sedan sina vyer för att snart hitta nästa karaktär som tar med honom till sin ledare och här tar historien fart. Någons dumhet sätter igång en kedjereaktion som leder till de godas kamp mot det onda med ett slut man kunde ana redan under filmens första minuter.

Det här är verkligen en film som vilken annan. Det enda egna med “9” är att den är vackert animerad men förutom det finns liksom inget i den som gör att den stannade kvar i mitt medvetande. Monstret är förvisso högteknologiskt och ondskefullt, men samtidigt klumpigt och inte särskilt svårt att bli av med. Karaktärerna är å ena sidan nyanserade men å andra sidan tråkiga, något som gör att man inte får riktig kontakt med dem. Det blir inte speciellt kul att titta på.

Det känns som att den här filmen skulle kommit i början av vad som nu är de animerade filmernas guldålder. Den är som sagt otroligt vackert gjord men allt blir bara en uppvisning i vad man kan göra med en dator. Det dramaturgiska har lämnats därhän och det funkar inte när en film som “Up” ligger på biotoppen. “Up” har både teknisk skicklighet och smart dramaturgi utan att på något sätt ge den ena beståndsdelen mer plats än den andra.

Kanske hade Shane Acker lyckats bättre om hans trasdocka fått växa till långfilm i en annan regissörs händer. Ibland krävs ett par fräscha ögon för att lyfta ett projekt till nya höjder.