Jackson Curtis (John Cusack) är frånskild tvåbarnspappa och kämpande författare. Av en slump träffar han på Charlie Frost (Woody Harrelson), en skruvad radiopratare som verkar vara en av få människor med vetskapen om att jorden är på väg att gå under. Det visar sig att den amerikanska presidenten (Danny Glover) med flera har hållit informationen hemlig och planerar att rädda den delen av mänskligheten som kan betala för sig. Vi får följa Jackson och hans desperata jakt att få ombord sin familj på en av de arkar (moderna versioner av Noaks ark) som ska säkra människans fortsatta existens.

Oavsett vad du har för erfarenheter av så kallade katastroffilmer och oavsett hur larviga eller vidskepliga du tycker att domedagsprofetior är så är det här en film som är svår att inte älska. ”2012” bjuder inte på några monumentala överraskningar, varken lysande skådespelarinsatser eller ett innovativt manus. Men det som serveras är däremot av högsta kvalitet.

Regissör Roland Emmerich visade redan i ”Independence day” att han hade ett öga för att skildra övernaturliga fenomen. I och med ”10.000 B.C.” från förra året visade han också att han hade den skicklighet som krävs för att på ett estetiskt fulländat sätt skildra en plats och tid vi aldrig sett och som förr varit förbehållen litteraturen att lite drömskt skildra med ord. Dessa två erfarenheter, tillsammans med erfarenheten att jobba med vattens oöverkomlighet (”The Day after tomorrow”), pusslar han ihop i skapandet av det mest storslagna katastrofeposet någonsin.

Påkostade storproduktioner som ”2012” riskerar alltid att låta specialeffekterna spela huvudrollen på bekostnad av patos till karaktärerna. Tack och lov lyckas Emmerich undvika detta. Istället låter han specialeffekterna spela en stark biroll som förstärker dramatiken och gör filmen till en storslagen upplevelse samtidigt som tyngdpunkten ligger på Jackson och hans familj. Detta gör ”2012” till mer än bara en bra katastroffilm.