Den unga jägaren D’Leh (baklänges blir detta held, som betyder hjälte på tyska, Emmerichs modersmål) måste fälla en mammut för att enligt byns lag få vara med sin stora kärlek Evolet. Hon kidnappas dock strax efter detta av slavhandlare från andra sidan världen, och D’Leh tar upp jakten på gärningsmännen tillsammans med några av byns bästa jägare. Resan blir extremt lång, och dödsdanser med sabeltandade tigrar och onda slavdrivare gör den till mer än ett godkänt mandomsprov för D’Leh och hans gäng.

Det brukar vara ett dåligt tecken i filmer när berättarrösten liksom aldrig slutar redogöra för vad som händer. Skådespelarlegenden Omar Sharif är det som har fått den otacksamma uppgiften här. Det blir mycket i stil med ”They walked for many moons, and yet didn’t seem to find what their hearts were searching for”. Som att vi inte skulle fatta det, vi ser väl att människorna på duken har gått länge och att de är trötta och griniga. Och varför pratar vissa av stammarna de möter på sin resa bruten engelska, medan andra inte förstår ett ord de säger? Förresten, varför pratar de själva bruten engelska? Det kanske är en imagegrej jägare emellan, att inte riktigt behärska sitt eget språk. Redan här är filmens trovärdighet tyvärr illa ute. En stund innan detta var den på väg åt rätt håll, med en fantastiskt snygg mammutjakt. Han vet vad han gör, Emmerich, tänkte jag då och fick en flashback från Will Smith som jagar rymdskepp med ett jaktplan i ”Independence Day” (1996).

Visst ska film vara kul, jag vill helst inte gnälla. Jag har vanligtvis inga problem med att man blandar tidsåldrar hit och dit, och har aldrig varit en sådan som säger: ”Men det där är ju overkligt! När pyramiderna byggdes fanns det inga mammutar kvar”. Men för att klara biffen trots uppenbara faktafel som detta, gäller det att filmmakarna står för flamsigheten, och inte börja tro att de har gjort något som vi ska ta på allvar. Här klarar man inte riktigt av den uppgiften.

Miljöerna och specialeffekterna är bitvis väldigt häftiga, men det är alltför mycket som motarbetar filmens jakt på sin egen helhet. Många frågor hopas, och till slut bryr man sig inte riktigt om hur spektaklet kommer att sluta. Nej, för helhjärtat långfilmstrams på samma tema rekommenderas hellre den komplett galna ”One Million Years B.C.” (1940, omgjord 1966). I den slåss människosläktet mot dinosaurier, jättesköldpaddor och mot varandra, utan att fundera över varför. Och ändå känns den mer sammanhållen än ”10,000 B.C.”.