Poster med etiketten “western”

Bröderna Coen har sannerligen etablerat sig i mainstreamfilmens Hollywood, trots deras säregna stil med bland annat skruvade karaktärer och nattsvart humor som tydliga drag, plus en helt egen prägel som är svår att sätta fingret på. De har även sniffat på den gamla men seglivade västerngenren, till exempel med 2007 års storsuccé “No country for old men”, som i och för sig utspelade sig på 1980-talet.

När de i år återvänder med en fullfjädrad västern, som dessutom är en remake av en gammal John Wayne-rulle, känner de sig uppenbarligen mycket bekväma i sadeln.

Den alltid sevärde Jeff Bridges axlar Waynes mantel som den råbarkade U.S. Marshal-suputen Rooster Cogburn, buse-estetiskt komplett med lapp för ögat.

Fjortonåriga stjärnskottet Hailee Steinfeld gör rollen som den hämndlystna Mattie Ross, som fast besluten att hämnas mordet på sin far anlitar Cogburn och på vägen får hjälp av Matt Damons stolte Texas Ranger, vid namn LaBoeuf. Rollen som Matties fars mördare görs av huvudrollsinnehavaren i Coen-brorsornas förra storverk, nämligen Josh Brolin, i ett relativt kort inhopp.

Alla bitar faller på plats i 2010 års “True Grit”. Foton är ganska makalöst, och alla andra aspekter är också fulländade. Relationerna mellan Cogburn, LaBoeuf och Ross och deras på håll sviktande respekt för varandra utvecklas på ett trovärdigt sätt och når sitt klimax i ett på flera håll konventionellt sätt, i alla fall för att vara i händerna på de annars på inga sätt publikfriande Joel och Ethan Coen, men på ett sätt man köper till fullo.

Storyn tar sin tid att bygga upp en grund samt karaktärer, och resterande två tredjedelar av filmen bjuder på många ofta pyrande, spänningsstegrande scener som ibland slutar i plötsligt och brutalt våld, på ytan liknande en viss Tarantino, men den coenska stilen är den som dröjer sig kvar, vilken man känner igen från “Fargo” och “No country for old men”.

Uppgörelser med den motsägelsefulla och hycklande västernmyten har gjorts förr, framförallt i Clint Eastwoods lysande “De skoningslösa” från 1992, och denna sortens vedergällning gör sig påmind även här. Öga för öga, och om denna filosofi verkligen är så självklar och rättvis, begrundas även här, för den som vill se den delen av berättelsen.

Mattie Ross har sin hämnd i sikte, och människor som kanske inte direkt förtjänar att dö får sätta livet till på vägen, vilket hennes till en början stenhårda, men snabbt uppenbart oskuldsfulla ögon, får begrunda.

“True Grit” är på inga sätt nyskapande eller revolutionerande, men ett ytterst kompetent hantverk och en framstående film i en genre som ständigt hotar med att dö ut, men då och då sticker upp en hand ur grusen, likt en spökande Carrie.

Det är lätt att glömma bort att bortom pretty-boy-imagen och den irriterande feta högen av löpsedlar och skvallerblaskor finns det en stor skådespelare i Brad Pitt. Detta har han redan bevisat gång på gång i filmer som “Seven”, “Fight Club” och “De tolv apornas armé” och år 2007 levererade han sin kanske största prestation i denna biografi om en av Vilda Västerns mest berömda ikoner, vilken han också medproducerade. Den andra huvudkaraktären i dramat är Jesse James fan och sedermera mördare, Robert Ford, spelad till perfektion av Casey Affleck.

När vi först möter Ford är han en Jesse James-dyrkande, 19-årig pojke som är på väg att bli en i James gäng, med lite hjälp från sin bror (en briljant Sam Rockwell). Roberts minnen av de heroiska berättelser han har vuxit upp med faller snart i spillror när han lär känna den verklige Jesse James - en man som är på god väg att förlora greppet om sina mer mänskliga sidor. En man vars glansdagar är förgångna och vars slut kommer allt närmre.

Ford är en pojke som hela sitt liv blivit retad för sitt närmast fanatiska idoliserande av den store mannen och när till och med Jesse verkar håna honom och behandla honom orättvist, börjar Ford ändra inställning till sin forna hjälte. Med tiden blir James mer psykotisk och oförutsägbar, och hans humör svänger vilt. Han skiftar från att i ena stund vara på gränsen till att döda någon till att i andra skratta hysteriskt, och när framtiden för gamla medlemmar i James-ligan verkar vara ytterst oviss på grund av den mer och mer misstänksamme Jesse blir bröderna Ford alltmer nervösa.

Det här är en storslagen, episk västern som borde rankas där uppe bland de stora. Fotot är otroligt med den ena hisnande bilden efter den andra, där höjdpunkten är uppbyggnaden till tågrånet. Skådespeleriet är superbt ner till minsta biroll. Till och med den grymme Brad Pitt överglänses av den underskattade Garret Dillahunt i ett par outhärdligt nerviga scener. Casey Affleck går också hem med äran i behåll med sin karaktär - från början en gnällig och patetisk pojke, men mot slutet någon som vi på sätt och vis förstår, och till och med tycker lite synd om i de sista scenerna.

Man bör inte förvänta sig en typisk duell-tät västern när man tar sig an denna film. Detta är ett vuxet, karaktärsdrivet drama som tar sin tid - inte en actionpackad popcornrulle för CGI-onanister.

De saker som stannar hos en efter filmen är skådespelarprestationerna (särskilt den från Ben Afflecks begåvade lillebrorsa), den subtila filmmusiken, de fint fångade landskapen och de långa scener i vilka spänningen stiger till bristningsgränsen och man bara väntar på en explosion - blodig eller känslomässig.

“Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford” blev sannerligen rånad på Oscarsgalan och borde ses och uppskattas av en större publik.