Underskattade pärlor, del 4
Det tidiga 1970-talets glamrock tog musikvärlden med storm och lämnade outplånliga avtryck i rockhistorien. En av de människor som inspirerades var regissören Todd Haynes och år 1998 bringade han sin personliga reflektion av epoken.
Storyn i “Velvet Goldmine” är till viss del baserad på myter och rykten, om och kring artister som David Bowie och Iggy Pop, gjuten i samma berättarstruktur som “Citizen Kane”.
Handlingen berättar om den flamboyante och androgyne rockstjärnan Brian Slade (Jonathan Rhys Meyers) som på toppen av sin karriär fejkar sin egen dödsskjutning på scen. Efter en tid uppdagas sanningen i pressen och tio år senare får journalisten Arthur (Christian Bale) uppgiften att skriva en artikel om det hela, med anledning av tioårsjubiléet. När han gräver sig ner i research tvingas han konfrontera sin ungdoms tid, fylld av passion, identitetskris och kärlek till rockmusik.
En blek samtid i 1984 blandas mer längre flashbacks till tidiga 70-talet, då han intervjuar de som stod den numera försvunne Brian Slade nära, som exempelvis hans hustru Mandy (Toni Collette) och den Iggy Pop-liknande sångaren Curt Wild (Ewan McGregor).
En av filmhistoriens pricksäkraste rock n’ rollscener inträffar när Curt Wild och hans garagerockband The Rats uppträder inför en föraktande, bespottande festivalpublik till tonerna av Stooges-låten “T.V. Eye” där de duckar för flaskor tills scenen fattar eld och Curt hoppar som ett exalterat vilddjur, drar ner brallorna och räcker fingret åt publiken. Ren, rå och inte på något sätt ursäktande rock, både musikaliskt och visuellt. Han må likna Kurt Cobain snarare än Iggy Pop, men det intrycket varar bara tills man ser honom inta scenen.
Ewan McGregor visar här upp en annan musikalisk sida, som kan jämföras med den briljanta men betydligt mjukare i “Moulin Rouge!” tillsammans med en råbarkad men ändå känslig rolltolkning av en på alla sätt hårt levande rockstjärna.
“Velvet Goldmine” fick på sina håll kritik för att vara rörig och ofokuserad, men detta är en film där storyn inte är prio ett. Huvudattraktionen är det visuella spektaklet, de starka rollprestationerna och det vansinnigt fina soundtracket, och allting är kryddat med en orädd rockattityd och träffande poesi, med många citat från Oscar Wildes repertoar. Dessutom bjuds man på en fin cameo från Placebo, som framför T.Rex-klassikern 20th Century Boy”, såväl som Eddie Izzard i rollen som Brian Slades stöddige manager.
Dela på