Poster med etiketten “brand”

PAUL

Simon Pegg och Nick Frost skapade kring millennieskiftet sig en plats i komedivärlden med den ohämmat nördiga TV-serien “Spaced”, för att senare röna bioframgångar med zombiekomedin “Shaun of the Dead”. 2007 kom den högst originella “Hot Fuzz” som bäst kan beskrivas som “Morden i Midsomer” möter slasherfilm möter Hollywoodaction à la Bruckheimer. 

I 2011 års “Paul” finns dock inte den prisade regissören Edgar Wright med i spelet, utan får denna gång stå tillbaka i och med grabbarnas intåg i Hollywood. 

Med avstamp från sci-fi-mässan Comic-Con i San Diego, beger sig två vänner ut på en resa genom Amerika via mystiska platser som Area 51, för att utforska de utomjordiska myter som omger landet i väst. På vägen stöter de på en halvalkad och drogliberal alien vid namn Paul (med röst av Seth Rogen) och befinner sig snart på en händelserik resa för att se till att denne varelse återansluter till sitt folk. 

Rollistan är förutom de populära britterna kryddad med diverse begåvade SNL-komiker som Kristen Wiig och Bill Hader samt sköna skådisar såsom Jason Bateman, Jane Lynch och Sigourney Weaver. Det hela bäddar för en kärleksfull hyllning till klassiska Spielberg-alster som “E.T.” och “Närkontakt av tredje graden” med en 00-talstypiskt grov humor som extra touch.

ARTHUR 

1981 filmatiserades “Arthur” (på svenska “En brud för mycket”) - en film om ett bortskämt fyllo till mångmiljonär som ställs inför ett svårt ultimatum. Hans far tvingar honom att välja mellan att gifta sig med en kvinna han avskyr - eller förlora hela sin förmögenhet. Mitt i det hela stöter han ihop med ett charmerande yrväder i form av Liza Minelli och börjar snart inse vad kärlek är. I 2011 års version har Russell Brand axlat Dudley Moores mantel, den relativt okända Greta Gerwig spelar kärleksintresset, Jennifer Garner är det giftassugna hondjävulen och Arthurs butler Hobson, tidigare gestaltad av John Gielgud, är denna gång en nanny spelad av Helen Mirren. 

Det är en moralisk saga efter en gammal formel, en grovt förutsägbar sådan, men berättad med hjärta. Russell Brand klarar sig galant i de komiska scenerna men fungerar även i de mer dramatiska. Att han är en av vår tids bästa komiker är denna film dock inte ett bevis på. För att få det bevisat för sig bör man kolla in hans stand-up, hans intervjuer som gäst i Jonathan Ross soffa eller hans helt fantastiska programledarskap “1 Leicester Square”, som sändes på brittiska MTV, 2006. Har man svårt för denne specielle britt bör man utan tvekan hoppa över “Arthur”, men för oss som närmast idoliserar mannen är det han som höjer filmen ett snäpp och hindrar den från att bli en förutsägbar kärlekskomedi i mängden. 

KILL THE IRISHMAN

Danny Greene hette en irländare som på 1970-talet gjorde sig ett namn inom den organiserade brottsligheten i Cleveland. Trots maffians många ambitiösa försök att ta kål på honom vägrade han ge vika för de tuffa italienarnas mordförsök, gång på gång. Den fascinerande berättelsen om denne herres uppgång och fall har nu filmatiserats och huvudrollen görs av den begåvade Ray Stevenson, hittills mest känd som Titus Pullo i den mästerliga HBO/BBC-serien “Rome”. 

Filmen bjuder på en hel del välbekanta ansikten. Val Kilmer dyker upp som en tidigare bekant till Danny Greene, som numera sadlat om till polis. Vincent D’Onofrio är Dannys högra hand, Linda Cardellini hans självfallet tveksamma hustru och den alltid sevärde Christopher Walken spelar en relativt sympatisk mafioso.

“Kill the Irishman” är en gangsterfilm berättad ur ett annat perspektiv än man är van vid och det hela är mustigt medryckande och härligt hårdkokt underhållning.

Ännu ett filmår är till ända. Det ska erkännas att jag inte gjort mitt bästa som biobesökare under det gångna året, men ett par filmer har det blivit. Först för någon vecka sedan såg jag fjolårets mest sönderkramade rulle – ”Inception”. Visuellt fantastisk, som lovat, men det krävs nog minst en titt till för mer förståelse för denna filmens komplexa värld. Nästa gång gör jag nog filmen rättvisa och ger den en tur på hemmabion också. Antingen var jag aningen trött vid första titten eller så innehåller filmen flera hål i handlingen, kanske sådana man förlåter när man ser den på stora duken. Men överlag var jag klart imponerad och kommer absolut ge den fler chanser.

2008 års succékomedi ”Dumpad” fick en spin-off i form av ”Get him to The Greek” med en av mina husgudar, Russell Brand, i huvudrollen som den egotrippade rockstjärnan Aldous Snow. Den här gången har han trillat tillbaka ner i rockens dekadenta värld med allt vad den innebär och det är upp till Jonah Hills unge skivbolagskille att eskortera idolen Snow från hans hem i London till The Greek Theatre i Los Angeles, för en återföreningskonsert med bandet Infant Sorrow.

Förutom de två helgjutna skådisarna i huvudrollerna och deras fina personkemi, imponerar även P Diddy i den rolige rollen som Hills aggressive boss. Att det hela även denna gång är producerat av Apatowgänget är ständigt märkbart (”Dumpads” huvudrollinnehavare Jason Segel är medförfattare till manus) då det bjuds på en hel del grov (ibland verbal, ibland visuell) humor men samtidigt bultar ett hjärta i mitten. Russell Brands aldrig sinande vokabulär och vassa tunga bjuder också på många skratt.

”Iron Man 2” har också fått ett par tittar och är klart fullgod popcornunderhållning. Inte fullt så briljant, rolig och smart som ettan men klart godkänd, och Sam Rockwell och Mickey Rourke briljerar i biroller.

En film som oförtjänt åkte direkt till DVD i vårt land är Ricky Gervais och Stephen Merchants långfilmsdebut, dramakomedin ”Cemetery Junction - en charmig mognadsberättelse om ett kompisgäng i en engelsk håla på tidiga 70-talet, och deras önskan om att lämna allt vad småstadsmentalitet och fabriksjobb heter och göra något med sina liv.

De tre killarna i huvudrollerna var före filmen okända men var solklara val av filmskaparna. Även den etablerade Ralph Fiennes lyser som osympatisk chef till huvudkaraktären Freddie, och även far till hans kärleksintresse.

Vissa element från ”The Office” och ”Extras” känns igen, som viss skruva-på-sig-i-fåtöljen-humor och ett par känslomässiga bett i hjärtat, men filmen har egentligen mer gemensamt med ”Saturday Night Fever”, i alla fall temamässigt med sin eskapistiska blick mot horisonten. Filmen inspirerades framförallt av en textrad från Bruce Springsteens ”Thunder Road”; ”It’s a town full of losers and I’m pulling out of here to win” och den känslan genomsyrar filmen. Det är nära till tårar ett par gånger men man blir slutligen lämnad med en varm känsla inombords. Rekommenderas varmt!

Jag ska vara duktigare i år och se några av de lovande filmer jag missat, som ”The Social Network”, ”Toy Story 3”, ”Kick-Ass” och ”Due date”.

Inför 2011 står vi inför en ny rad rullar. Jag ser fram emot uppföljaren till skrattfesten ”Baksmällan” och att bröderna Coen sätter tänderna i västerngenren i ”True Grit”, tillsammans med Josh Brolin, Matt Damon och den alltid grymme Jeff Bridges. Det ska även bli intressant att se vad man kan göra med ”Pirates of the Caribbean”-serien, men det känns ganska lovande nu då vi slipper Orlando Bloom och Keira Knightley. Och att personlige favoriten Ian McShane från glänsa i skurkollen som den mytomspunne Blackbeard.

Och så förstås uppföljaren till ”Sherlock Holmes”. Downey Jr och Jude Law kommer givetvis tillbaka, den här gången i sällskap av vår egen Noomi Rapace och ingen mindre än en annan husgud, Stephen Fry, i rollen som Sherlocks ännu smartare storebrorsa.

Filmåret 2011 kan börja…