Jag tillhör en som såg Pans Labyrint sent. Så sent som förra helgen, inte bra alls. Men jag måste påstå att filmen var småcharmig och den får nog högre betyg än väntat av mig. Faktiskt. Den utspelar sig i Francos Spanien och är en ändå lång hetsjakt på motståndet som härjar uppe i bergen. Det vackra med filmen är den lilla flickan Ofelias, huvudpersonen, flykt från den sorgliga verkligheten efter att hon funnit en öde labyrint.Väl där träffar hon en faun som prisar henne som prinsessa av underjordens värld. Väldigt trevligt. Det jag däremot vill poängtera är Ofelias kommentar i början av filmen "att far bara är ett ord". Visserligen var det här innan vi fick träffa "kaptenen" men det fick mig ändå att haja till. Hur kommer man till den konnoteringen? Ja det är klart att alla denotation måste laddas för att bli bra tolkningar. Och i det här fallet, med "kaptenen" i åtanke, så kanske mitt inläggs syfte faller?

Vad skulle annars vår kära semiotik fylla för funktion? Ja inte kan jag tänka mig att den blir värd mycket. Men just nu är den värd och den gör bannemig att man kan få ut något vettigt av varje film. Några begrepp och lite tankar blir en kunglig soppa. John Fiske för livet!Tycker i alla fall att det ifrågasättandet är talande för Europeisk film vs. Amerikanska kvasiproduktioner. För ärligt, när var det senast en stor Hollywoodproduktion vågade något som inte är politiskt korrekt?

Det tyckte jag var det bästa med filmen. Inget annat.