Poster med etiketten “newyork”

Mumblecore, i vilken genre denna film tillhör, är en väldigt inkonsekvent sådan. Efter mitt första möte med denna genre genom Bujalski så har de flesta andra så kallade Mumblecore-regissörer gjort mig besvikna, med undantag för Aaron Katz film Quiet City, vilken inte var så briljant som Bujalskis filmer men som fortfarande fångade in en del av atmosfären som återfinns hos Bujalski.

Funny Ha Ha är i min mening arketypen för en Mumblecore-film; minimalt manus, amatörskådespelare (oftast vänner till Bujalski), generationsdefinierande tematik och en extremt låg budget. Att Bujalski studerade under Chantal Akerman kan återspeglas i hans närmande till filmkonsten, hyperrealismen som Akerman förespråkade i sina filmer känns som ett av fundamenten i Bujalskis filmteknik. 

I filmen får vi följa Marnie, en student som just tagit examen. Marnie glider genom livet utan någon större plan, och det är svårt att bedöma om hennes tillvaro är en sådan av uppgivenhet eller tillfredställelse. Det är just detta som Bujalski är en sann mästare i, nämnligen att få en sådan till synes simpel karaktär att bli så mångfacetterad, komplex och svårläst.

På bara en och en halv timme så lyckas Bujalski fånga den unga generationens subjektiva samtid på ett sätt som jag kan tänka mig att Godard, Eustache och Truffaut lyckades med på sin tid. Funny Ha Ha är ett sådant kraftigt mänskligt porträtt att ironin i det faktum att jag glömmer att jag själv lever med denna generationens förvillelser undkommer mig.