Teshigaharas position i den Japanska filmhistorien är minst sagt väl etablerad, inte minst på grund av hans vinst av jurypriset i Cannes 1964 för Sunna no onna vilken också var dubbelt oscarsnominerad, men mest på grund av hans styrka att fånga de mest komplexa existensiella frågorna i sitt bildspråk. Man ska dock inte glömma att både Sunna no onna och Otoshiana var skrivna av Kobo Abe, en författare och god vän till Teshigahara. Det är svårt att debattera för att något annat än magi skapades när dessa två innovatörerna slog sig samman.

Otoshiana handlar på ytan om en gruvarbetares olyckliga inblandning i en konflikt mellan två rivaliserande fack. Mannen blir kallblodigt mördad av en mystisk man i vitt på väg till sin nya position i gruvan där de två facken huserar. Det framkommer så småningom att den mördade bär en sådan likhet med den ena fackpampen att han inte är någon annan än hans dubbelgångare, något som till slut förskjuter de två rivaliserande fackpamparna in i en situation med dödlig utgång.

Genom filmen följer vi den mördade arbetaren då hans spöke följer händelserna hjälplös i det limbo han hamnat i. Där träffar han andra spöken, låsta i den monotona verklighet i vilken dem befann sig i innan deras egen död. Limbot i vilket den mördade mannen befinner sig i fungerar bra som en metafor för den marginaliserade människans tillvaro, en evig cykel av en redan meningslös handling, en tematik som har central roll i filmen.  

Otoshiana är inget mindre än ett mästerverk, ett testament till det själsliga mörker som följer den giriga opportunismen som präglar den korporativa världen.