Som serietidningsnörd blir jag lika illa berörd varje gång någon av mina tecknade älsklingar filmatiseras och resultatet visar sig vara under all kritik. Tyvärr händer detta gång på gång. Jag får fortfarande smaken av fekalier i munnen när jag tänker tillbaka på bottenskrap som Batman och Robin (1997), Daredevil (2003) eller Elektra (2005). 

Grejen är att seriehjältar ganska sällan funkar på film. Fantomens dräkt ser urlarvig ut i en filmatiserad djungel, krig mellan asagudar och robotar kommer aldrig att funka lika bra på duken som på pappret och Conans barbar-look i filmvärlden kommer alltid fastna mellan  Arnolds orörliga köttberg och Jason Momoas Jersey Shore-bränna. 

Jag förstår att Hollywood gärna tjänar pengar på redan kända seriehjältar genom att avbilda dem på celluloid. Men jag är sällan nöjd. Att göra en lyckad film av en serietidning handlar om en sak: att greppa kärnan i originalhistorien och sedan inte rucka en millimeter från den. Man kan självklart ändra detaljer. Wolverines dräkt och källan till Spindelmannens nät är exempel på lyckade ändringar. Men när man går ifrån den där känslan som gjort serien odödlig från början är man ute och surfar på hal is. Exemplen är många där filmatiseringen INTE förvaltat denna känsla på ett bra sätt. Men jag tänkte ta upp ett exempel på motsatsen.  Den mest lyckade filmatiseringen på en serietidning till dags datum: Watchmen.

Att ta sig ann Alan Moores tidlösa serie är inte som att hitta nattligt sällskap på Roskildefestivalen. Den smygande känslan av stundande ond bråd död som serien utstrålar är svåröversatt till film. Även seriens unika berättarstil där man får följa var och en av hjältarna i egna kapitel och hur de sedan vävs samman allt mer. Vävs ihop med varandra men även med sitt förflutna och sin framtid.

Filmen har ett trumfkort som serien inte har. Musiken. Att musiken i scen efter scen får spela huvudrollen är ett genidrag. Det skapar en drömsk känsla av förväntan och den hjälper oss att komma ihåg att vi faktiskt befinner oss i ett alternativt 80-tal. Dylan, Simon and Garfunkel, Hendrix. Så jävla bra. Musiken, och att filmen knappt (även om jag saknar Adrian Veidts jätteregnskog på antarktis) viker en millimeter från serien gör den till tidernas bästa serietidningsfilm. Jag gillar även de omgjorda dräkterna. Om det är en enda anspekt av serien som inte får tio tigerhorn av tio så är det originaldräkterna.

Malin Åkermans ass passar inte i seriens gula gardin.