Såg jävla massa film i helgen. Några dagar senare kan jag inte släppa några tankar.

Dels den risiga kvinno- och manssynen i Wedding Crashers (2005). På den ena sidan av myntet finner vi alla brudar som John (Owen Wilson) och Jeremy (Vince Vaughn) lägger ner. De går på alla lögner, klyschor och patetiska bullshitstorys och faller som furor. Mansgrisarna John och Jeremy kommer undan med allt, och publiken skrattar och gläds åt deras segertåg bland alla kåta bröllopsgäster.

Men lyckan är inte evig. I en ganska hemsk scen i filmens andra halva blir Jeremy brutalt våldtagen (Män-som-hatar-kvinnor-style), fastbunden med strumpa silvertejpad över munnen och allt. Det problematiska med denna scen är att det är meningen att vi ska skratta åt att Jeremy har tagit sig vatten över huvet denna gång och får igen för år av sexuelt svineri. Men jag har mycket svårt att dra på smilbanden. Speciellt i den följande scenen dagen därpå då Jeremy faktiskt mår riktigt dåligt. Även här ska vi skratta åt Jeremy och tänka att nu var det inte lika roligt längre när du fick smaka på din egen medicin.

Filmens sexualpolitiska poäng blir att kvinnor tyvärr inte är klokare än att de gärna följer med till hotellrummet när en man ljuger om guld och gröna skogar, men att de alltid kan ge igen genom en gammal klassisk förnedringsvåldtäkt. Den Hollywoodianska kvinnosynen luktar inte alltid mumma, men denna gång stinker den verkligen.

För att gå över till något roligare. I action/sc-fi/komedin Battleship (2012) får vi följa ett gäng krigskukar som spelar sänka skepp med ovanligt tråkiga utomjordingar. När huvudpersonernas skepp (John Paul Jones, basisten i Led Zeppelin) blir sänkt kan de ju självklart inte ge upp utan börjar leta efter ett nytt skepp. Det bästa de kan hitta är andra världkriget-båten USS Missouri som varit avvecklad i 20 år. Till tonerna av AC/DC:s Thunderstruck sparkar ett gäng krigsveteraner igång skeppet på typ en timme. En underbar scen om man lämnar allt vad vett heter utanför bion. Låt oss säga att skeppet faktiskt går att starta efter 20 år i hamnen. Och att det mesta faktiskt fungerar. Men varför har man lämnat skeppets kanoner i stidsskick och varför i helvete har man lämnat åtskilliga torpeder och missiler ombord, när skeppet de senaste 20 åren varit ett museum. Jätteroligt men också logik i klass med Waterworld (jag tänker såklart på framtidsåsikten att pjäxor är bra skor ombord på en segelbåt).  

Blues Brothers från 1980 av John Landis har allt en må-bra-film ska ha: musiken, kärlek, våld, skitsnack, snygga kläder, världens längsta biljakt...

Alla som har sett Saturday Night Live på 80-talet eller Animal House (Deltagänget) vet att John Belushi är en av de bästa komikerna någonsin (och är dessutom en grym sångare) och alla som sett Ghostbusters eller Spies like us vet att Dan Aykroyd är en överjävlig manusförfattare. Spies like us är för övrigt också regisserad av John Landis. Tillsammans svetsas de ihop till inget mindre än guld. 

Enligt John Landis fick han kämpa hårt innan han lykades få någon att kasta miljoner på honom så att han kunde krascha fler bilar än vad någon filmskapare gjort varken förr eller senare. Och att storyn var svårsåld kanske man kan förstå. Två alkade, småkriminella brorsor från Chicagoslummen ska sätta ihop sitt gamla band för att få ihop 5000 dollar så de kan rädda barnhemmet de är uppväxta på. På vägen mot det välbetalda giget är de jagade av Hillbillys, polisen, FBI, nazister, klubbägare de är skyldiga pengar och inte minst Jakes (Belushi) ex-fru (fenomenalt spelad av Carrie Fisher, ni vet Leia från Star Wars). Men med Gud på sin sida och några legendariska musiker (James Brown, Aretha Franklin, Ray Charles, John Lee Hooker med flera) på sin sida klarar de sig undan hagelgevär, ölnotor, eldkastare och stans samlade poliskår.

Förutom tidernas längsta och mest underhållande biljakt har Blues Brothers min kanske absoluta favoritscen (förutom slutscenerna i Alien 2 och Terminator 2). Jake och Elwood har precis samlat ihop bandet och Jake har sagt att de har ett gig. Problemet är att de inte har något gig utan bara åker och åker tills Jake stannar vid det ölsvettiga cowboyhaket Bobs Country Bunker. Jake övertalar ägaren Bob att de är bandet för kvällen och börjar rodda upp på scenen. En av trumpetarna får en lista med Bobs favoritlåtar eftersom han är längst (?) och bandet anar oråd när de inser att scenen står bakom ett lager "Chickenwire".

Deras oro besvaras direkt i form av flaska efter flaska som som krossas mot kycklinggallret då den hårdföra countrypubliken inte vill veta av någon storstadsblues. Jake räddar dock kvällen genom att få bandet att köra temat till country-tv-serien Rawhide (en serie som hetta "Prärie" i Sverige). Publiken kastar dock ännu fler flaskor på bandet när de får höra något de gillar. Giget funkar efter den misslyckade inledningen bra men gaget blir omvandlat till en skuld då bandet druckit för mycket öl. Bandet är tvugna att köra en springnota och får ett gäng riktigt arga cowboys efter sig. 

Att John Landis lyckades övertala någon att ge honom pengar för detta galna projekt och att han dessutom fick med alla de superstjärnor som är med är en bedrift värd att salutera. Resultatet ska självklart ses på den extra långa versionen där man bland annat får se när Elwood säger upp sig från limmfabriken med kommentaren "Im gonna be a priest".

Fan vilken rulle. Ses i gott sällskap av öl och Chicagosnacks typ pickled eggs.

Som serietidningsnörd blir jag lika illa berörd varje gång någon av mina tecknade älsklingar filmatiseras och resultatet visar sig vara under all kritik. Tyvärr händer detta gång på gång. Jag får fortfarande smaken av fekalier i munnen när jag tänker tillbaka på bottenskrap som Batman och Robin (1997), Daredevil (2003) eller Elektra (2005). 

Grejen är att seriehjältar ganska sällan funkar på film. Fantomens dräkt ser urlarvig ut i en filmatiserad djungel, krig mellan asagudar och robotar kommer aldrig att funka lika bra på duken som på pappret och Conans barbar-look i filmvärlden kommer alltid fastna mellan  Arnolds orörliga köttberg och Jason Momoas Jersey Shore-bränna. 

Jag förstår att Hollywood gärna tjänar pengar på redan kända seriehjältar genom att avbilda dem på celluloid. Men jag är sällan nöjd. Att göra en lyckad film av en serietidning handlar om en sak: att greppa kärnan i originalhistorien och sedan inte rucka en millimeter från den. Man kan självklart ändra detaljer. Wolverines dräkt och källan till Spindelmannens nät är exempel på lyckade ändringar. Men när man går ifrån den där känslan som gjort serien odödlig från början är man ute och surfar på hal is. Exemplen är många där filmatiseringen INTE förvaltat denna känsla på ett bra sätt. Men jag tänkte ta upp ett exempel på motsatsen.  Den mest lyckade filmatiseringen på en serietidning till dags datum: Watchmen.

Att ta sig ann Alan Moores tidlösa serie är inte som att hitta nattligt sällskap på Roskildefestivalen. Den smygande känslan av stundande ond bråd död som serien utstrålar är svåröversatt till film. Även seriens unika berättarstil där man får följa var och en av hjältarna i egna kapitel och hur de sedan vävs samman allt mer. Vävs ihop med varandra men även med sitt förflutna och sin framtid.

Filmen har ett trumfkort som serien inte har. Musiken. Att musiken i scen efter scen får spela huvudrollen är ett genidrag. Det skapar en drömsk känsla av förväntan och den hjälper oss att komma ihåg att vi faktiskt befinner oss i ett alternativt 80-tal. Dylan, Simon and Garfunkel, Hendrix. Så jävla bra. Musiken, och att filmen knappt (även om jag saknar Adrian Veidts jätteregnskog på antarktis) viker en millimeter från serien gör den till tidernas bästa serietidningsfilm. Jag gillar även de omgjorda dräkterna. Om det är en enda anspekt av serien som inte får tio tigerhorn av tio så är det originaldräkterna.

Malin Åkermans ass passar inte i seriens gula gardin.

Såg precis Drive. Som ultravåldsälskare måste jag hylla hisscenen då den namnlösa föraren stampar på en maffiatuffings huvud till dess att foten når golvet. Då och då ser man så kallade "kills" på film som kommer upp i samma klass. Här är några:

Jason X (2001): Jason lackar ur på rymdfärja och doppar ner killes huvud i flytande kväve (eller liknande). Huvudet fryser till is varpå Jason slår ner det i bordet och det går i tusen bitar.

Scanners (1981): Darryl Revok spränger en annan mans huvud med mindpower.

Robocop (1987): Gangster kör in med bilen i tank med frätande syra. Vandrar ut i vägen med 15e gradens brännskador för att bli överkörd och utsplashad över bilrutan. 

Day of the dead (1985): Den elaka Rhodes blir först skjuten och sedan uppäten av ett gäng zombies. Han lever tills det bara är slamsor kvar av honom. 

Rambo 2 (1985): John Rambo spränger soldat i djungeln med hjälp av en granatspets, pil och båge.

Var nyligen i London och känner mig manad att tipsa alla filmälskare om Londons filmmecca. Precis brevid överskattade turistfällor som Madame Tussaud och London Eye ligger London film museum. Ett gigantiskt museum som var helt folktomt (i alla fall när jag var där) trots prylar av världsklass. Vad sägs om originaldräkter och prylar från Batman, Superman, Terminator, Star Wars, Alien, Total Recall, Alice in Wonderland, 28 days later, Harry Potter, Flash Gordon, Hook och Charile and the chocolate factory?

Stället är under ständig ombyggnad och gamla avdelningar byts ut mot nya. När jag var där var det en specialutställning om stop-motion-kungen Ray Harryhausen. Ni vet snubben som gjorde monstren till kultrullar som 10 million years BC, Clash of the titans (den från 1981, den nya är inte ens värd att spotta på), Sinbad- the golden voyage och When dinosaurs ruled the earth. En C-filmälskare som jag säger Fuckin A!

Mina favoritprylar var helt klart Mars-pengar från Total Recall och meteoriten som Stålmannen (Kal-el) bäbisåkt i till jorden. Nej, absolut ballast var Alien-rummet. Stå öga mot öga med Alienmodern från Aliens ger i alla fall mig bånge.

Är du filmnörd och hänger en helg i London, missa för i helvete inte London film museum.

Jag har en mapp på datorn med namnet "bakfylla". Denna mapp består till största del av den typ av film som ett ex kallade "hjälmfilmer". Hjälmfilmer är samlingsnamnet på filmer där män med hjälm dödar andra män med hjälm. Hjälmfilmerna är uppdelade i tre genrer: "Dåtidsfilmer", "typ nutidsfilmer" samt "postapocalyptica".

Dåtidsfilmerna handlar om män som levde för länge sen och som dödar andra män med svärd, pilbåge, yxa eller spjut. I min mapp repressenterar Kött och blod, Den 13e krigaren, 300, Braveheart, De tre musketörerna, Gladiator, Robin Hood- prince of thives, Ben-hur och Conan (de gamla och den nya) dåtidsfilmerna.

Typ nutidsfilmerna handlar ofta om typ Vietnamkriget och män som dödar varandra med gevär, pistoler och handgranater. Hit hör Plutonen, Apocalypse now, En bro för mycket, Commando och Kanonerna på Navarone men också He-man (som handlar om män med hjälm och svärd men utspelar sig i nutid).

De postapocalyptiska filmerna handlar om män som dödar andra män med både skjutvapen och svärd och armborst efter den "stora katastrofen" (ofta ett kärnvapenkrig). Denna genre är kraftigt överrepressenterad i min bakismapp. Hit hör 2019: after the fall of New York, Mad Max (alla tre), The book of Eli, Waterworld, 1990: Bronx warriors, The new barbarians, Hardware, Tank girl, Judge Dredd med flera.

Det är något med hjälmfilmer och bakfylla som gör mig lycklig.

I dag har "Breaking dawn part 1" premiär. Till alla Robert Pattinson-suktande fjortisvampyrers stora glädje sänkte Kammarrätten i går åldersgränsen för denna film från 15 år till 11 år. Kammarrätten gick alltså mot Svenska medierådets beslut om en 15-årsgräns.

Efter att den statliga förhandscensuren äntligen försvann helt vid årsskiftet har det legat på medierådets bord att stänga biodörren för de barn och ungdomar som anses ta skada av särskilt förråande våld. Detta fungerar narturligtvis inte. Det är inte fjortisvampyrerna som överklagar besluten om åldersgränserna till kammarrätten (de drar in vampyrtänderna och laddar ner skiten i stället). Det är såklart filmbolagen som överklagar. Och precis som i fallet "Sagan om ringen" så räcker det tydligen med påtryckningar från branschens sida för att ändra medierådets beslut. Och filmbolagen överklagar självklart inte på grund av att de tycker att medierådet gjort en felaktig bedömning utan enbart av ekonomiska intressen.

Varför kan man då ens överklaga ett beslut som tagits av Sveriges främsta filmexperter med motiveringen: vi kommer ju att förlora pengar eftersom 99 procent av Twilight-fansen är under 15 år? Jag tycker i stället frågan är: varför har vi åldersgränser över huvud taget när systemet är så godtyckligt som det är? Den bristfälliga forskningen kring videovåld, faktumet att ungdomar kommer att ladda ner filmerna ändå och att experternas åldersgränser byts ut mot biointäkter är väl faktorer som vi måste förhålla oss till?

Jag tror att Gunnel Arrbäck, som i många år kämpade för att lägga ner Statens biografbyrå där hon själv jobbade, skulle hålla med mig om att åldersgränserna på biofilm spelat ut sin rätt. Låt åldersgränserna fungera som rekomendationer, inte som förbud.